Elisabet Nemert, Vindarnas ö

Som ja sa så har jag nu läst ytterligare en bok utan Elisabet Nemert och jag vidhåller fortfarande att hon skriver otroligt beskrivande och mjukt. Jag vet mjukt är ett konstigt ord att beskriva hur någon skriver men det är det ända ord jag tycker passar in. Allt blir på något sätt så mjukt och vackert då hon skriver. Även då den ena huvudpersonen i boken, den babylonske härskarsonen Sargon, hamnar på ett slavskepp, tvingas ro för att inte bli dödad och sedan tvingas döda andra män i tvekamper enbart för att roa piraterna som har honom som fånge, lyckas Nemert på nått sätt få det att verka mjukt.
Har inte sagt att det är logiskt, men det är så jag känner!
Förutom Sargon handlar boken också om tjurakrobaten Astarte parallellt med berättelsen om Sargon. Dessa möts sedan i slutet och blir blixtförälskade och lever lyckliga i alla sina dar, ungefär så och det är ungefär där som boken inte blir så bra längre.
För jag menar vem sjutton blir kär i en människa innan de ens har pratat med varandra? hur kan man älska någon man inte vet ett skvatt om?
Väldigt märkligt tycker jag men det uppvägs väl kanske av det faktum att kärleksgudinnan Afrodite har ett finger med i spelen och fifflar ihop dom på lite olika sätt. Men ändå! De hade inte ens sagt mer än hej innan de var kära och älskade varandra!!!!...!!!...!!!
Men som sagt landskapen och miljöerna var otroliga och jag gillade hur Sargon gick från en vild och mycket kall, hård, beräknande, bortskämd, läskig och mycket mycket ond snorunge till att vara helt okej, ganska snäll till och med.